Publiken
den trogna.
De kommer gång efter gång, klappar, sjunger, skriker
och visslar. Engagerar sig i sina idolers väg till toppen och dessa vinster de
vill uppnå. Tillsammans skall de vinna, känslan är obeskrivlig när de lyckas.
Gemensamt för båda parter är den fina eufori som uppstår och det bildar ett
starkt band mellan idrottsutövare och publik. De är i symbios med varandra, de
är varandras behov.
Publiken ger var idrottsutövare ett
existensberättigande. De lyfts fram av sina fans och hyllas för sina bedrifter.
Utan sina fans och påhejare, finns det lite att uppnå. Ingen finns där att uppskatta
det man har upplevt av vinsten man har tagit. Därför behöver dessa idrottsutövare
sin publik, i vått och torrt, för att få det erkännandet de så väl behöver för
att känna sig uppskattade.
I motgång finns publiken där med. De känner in sina
idolers förluster och hjälper dem att komma vidare. Ger dem självförtroende att
ta sig upp från sina motgångar och får dem att kämpa än en gång för vinst.
Idolskapet som idrottsutövarna får av sina fans,
infattar ett visst ansvar. De är förebilder och tongivare för många beteende.
Det kan gälla livsval, livsföring och det som just ingår i miljön runt
idrottaren. Många publiktrogna vill leva som sina idoler och då gäller det att dessa
lever sunt.
De gånger jag hejat på mina idoler och sportutövare
har jag pendlat mellan glädje och sorg. Starka känslor uppstår och man känner
att man lever sitt liv levande. Idrotten och dess utövare ger mig lust i livet,
de fångar min uppmärksamhet till så mycket. Beundran är stor, speciellt åt den förmågan
att kroppsligen pressa sin kraft till det yttersta. De övervinner alla de
förmågor man själv vill uppnå, de är olympiska gudar och gudinnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar