Kvinnorna som drog till konstnärsParis 1880

 

Svenska kvinnor som drog till Paris med sina konstnärsdrömmar 1880.

1880-talet var ett startskott för många svenska kvinnor då det på ett radikalt sätt ändrade deras vardag genom att det gavs utbildning inom fler områden, där män från början bara hade tillträde. I detta fall var det de kvinnor som ville förverkliga sig inom konsten. Det var radikalt för svensk kvinnohistoria och svensk konsthistoria i stort.

Paris var magneten för de flesta konstnärer, då även kvinnorna. Paris gav dessa borgliga kvinnor ett annat liv, en utbildning som var friare än den som fanns hemma. Det var pengar som styrde, och borglighetens döttrar skickades dit för att få sysselsättning. Paris med sin kosmopolitiska atmosfär drog kvinnorna till sig. Den representerade den moderna nya tiden.

I början kom alla, även de utan talang, de sållades ut i tävlingar, och de mer ambitiösa eleverna sporrades fram. Det fanns ca 50 stycken kvinnor under denna tid i Paris, med dröm om att bli konstnär, likt deras manliga kolleger. Samhället på denna tid var sätt ur kön och om man läser om manlig och kvinnlig historia från denna tid var den väldigt olika. Manlig konst och skapande dominerade och blev omskriven. Kvinnors konstidkande var inte intressant, man marginaliserade och förteg deras insatser på de konstskolor de nu hade tillträde.

Skaparkraften (den gudomliga) tillskrevs mannen. Kvinnligheten stod mer för det materiella och emotionella omvårdandet. Det fanns uttryck som pariserpojkar respektive pariserflickor. Pariserpojkarna anger en grupptillhörighet där ungdomlighet och nyfikenhet uteslöt kvinnorna. Kvinnorna betraktades i stället för muser till dessa pojkar.

De kvinnliga konstnärerna dröjde med att inse att de manliga konstnärernas kamp inte var deras egen. I Paris levde tillbakadraget, de bodde tillsammans två och två. Tog privata lektioner i konst som bara hade klasser för kvinnor. De två största var Academie Julian och Academie Colarossi. Det hette att de bildade sig, ej att de fick utbildning.

SALONGEN var allas mål i konstmetropolens Paris. Även de lärare som undervisade, ville ha in sina elever där, då de också fick sitt namn i Salongens katalog. Salongen hade sitt eget regelverk. Först blev man antagen (vilket var en framgång), nästa steg var att få en placering. Efter det ett hedersomnämnande och till sist en medalj. Elisabeth Keyser får ett hedersomnämnande, men inga av dessa kvinnor får en medalj. Salongen betydde för dem en viss ekonomisk trygghet, i form av beställningar, belöningar och stipendier. Kvinnorna på denna tid kunde i stort sätt bara försörja sig på porträttmålning. De hade inte samma ställning som sina manliga kolleger att få sina verk på utställningar och därmed sålda för den kunskap och talang de ägde.

Det är svårt att hitta fakta om dessa kvinnor, då det sällan skrevs ner något om det de presterade. Lite brev har hittats från denna tid, och genom dessa har man tolkat deras situation. Det är många svar på frågor som saknas, om hur de hade det och såg på sin värld de levde i.