Inlägget kommer ifrån Marie Bengtsson "Bli mera du".
Rädsla kommer från det fornnordiska verbet
räda som betyder att skrämmas eller mer exakt
komma att darra. Uttryck som beskriver den som är rädd, och som har hittat sin inspiration från djurriket, är räddhare och mesig. ”Haja till” har däremot ingen koppling till fisken utan härstammar från det ord som vi utbrister när vi blir skrämda och hoppar till; oj!
Känslans ursprung
Rädsla är kroppens reaktion på att vi befinner oss i fara. Den har funnits med oss i miljontals år och bildar tillsammans med ilskan vårt känslomässiga försvarssystem. Vid ett plötsligt ljud eller en skrämmande syn sänder hjärnan signaler både till hjärnbarken för att medvetandegöra vad som händer och till amygdala för att göra kroppen beredd på att antingen slåss eller fly. Det finns även en tredje försvarsstrategi som går ut på att lura fienden genom att spela död. Kroppen blir då helt paralyserad.
Kroppens reaktion
När vi blir rädda börjar hjärtat slå hastigare för att pumpa ut blod till kroppens alla muskler som gör sig beredda på flykt. Av samma skäl blir andhämtningen snabbare för att öka syresättningen och ögonen spärras upp för att öka blickfånget. Den intensiva muskelspänningen gör att kroppen både kan börja darra och svettas. Vi kan uppleva som om vi fryser och svettas på en och samma gång. Vi blir kallsvettiga.
Hyperventilering
När vi blir rädda andas vi snabbare för att öka syretillförseln. Syret i sig är inte skadligt men eftersom kroppen kommer att göra sig av med koldioxid vid varje utandning rubbas den naturliga balansen om den snabba andhämtningen pågår allt för länge. Koldioxidhalten i blodet kommer nämligen sjunka så mycket att pH-halten ökar vilket orsakar stickningar, domningar och yrsel. Hyperventileringen avhjälps genom att lugna ned andetagen så att den kemiska balansen återställs. Ett bra knep är att andas i en påse så att koldioxidhalten ökar snabbare genom att man tillvaratar det egna andetaget.
Rädslans olika former
Rädsla brukar benämnas som en affekt eftersom den uppstår som en känslomässig reaktion på en fara som uppstått. Till sin natur kan man därför säga att den är övergående. Om den stannar kvar har den övergått till antingen
Rädsla och arv
Vi blir alla rädda till och från men vissa av oss är mer benägna att känna oro och rädsla än andra. I den så kallade femfaktorteorin finns fem grundläggande personlighetsdrag som vi alla delar men vars styrka skiljer sig åt från individ till individ. Var på skalan vi ligger när det gäller dessa fem är helt bestämt av vårt arv även om vi kan lära oss att tona upp och ner vårt ursprungliga läge. Neuroticsm, eller emotionell instabilitet, är en av dessa fem och om man ligger högt på skalan är man mer benägen att känna obehagliga känslor såsom ilska, oro, ångest, depression och sårbarhet.
Rädsla och uppväxtmiljö
De som lär oss att hantera vår rädsla är våra föräldrar. Om de har förmedlar trygghet när vi var små genom att uppmärksamma vårt behov av tröst och omsorg kommer vi dels att ha lärt oss att världen är en trygg plats och dels att lugna oss själva när vi känner rädsla. Det förra gör det möjligt för oss att frigöra oss från våra föräldrar för att utforska världen och det senare att ha tillit till oss själva. Vikten av att ge barn trygghet har präglat vår syn på barnuppfostran allt sedan John Bowlby presenterade sin anknytningsteori på 50-talet.
Rädsla och otrygg uppväxt
Våld, övergrepp, kränkningar och missbruk förvandlar ett hem till en otrygg plats att växa upp i. Om vi har varit med om detta har vi också tvingats in i olika strategier för att överleva känslomässigt och ibland även fysiskt. Dessa överlevnadsstrategier tar vi sedan med oss in i de relationer som vi formar som vuxna. Oavsett om dessa relationer är otrygga eller inte. Rädslan för att bli övergiven kan till exempel skapa strategier som antingen distanserar eller håller fast. Som vuxen kan vi därför uppleva svårigheter med närhet och intimitet men även med gränssättning och separation.
Rädsla och förändringar
Det som är nytt kan vara såväl spännande som skrämmande. När vi känner skräckblandad förtjusning sker båda på en och samma gång. Men oftast skapar förändringar mer oro och rädsla än förväntan och förtjusning. Sedan urminnes tider har vi nämligen gynnats av att upptäcka farorna snarare än möjligheterna. En orm på skogsstigen kan ju döda men en vacker fjäril gör ingen fluga förnär. Denna kodning behöver vi ta hänsyn till när det gäller de förändringar vi själva genomgår men också när det gäller förändringar som vi initierar för andra.
Rädsla och självförtroende
När vi står inför att lära oss något nytt drabbas vi av osäkerhet. En nybörjare kan inte alla stegen utan trevar, fumlar och snubblar. Det är först när vi börjar förstår hur det hänger ihop, får balans och styrfart som osäkerheten börjar släppa. Det är när tilliten till vår egen förmåga börjar gro som vi kan släppa tanken på vad som kan hända. Vårt självförtroende ökar när osäkerheten minskar och den enda vägen igenom är att göra det som vi inte kan ända tills vi kan.
Rädsla och självkritik
Kritik är sällan något som vi upplever som behagligt. Någon är missnöjd med något vi gjort eller sagt vilket väcker vår rädsla. Hur befogad eller välmenande kritiken än är. Om vi har en stark inre kritisk röst kommer vi uppleva samma typ av känslomässiga reaktion varje gång som vi dömer oss själva. Hjärnan kan nämligen inte skilja på om hot kommer inifrån eller utifrån. Vi kommer därför att bli rädda, oroliga och till slut även tvivla på om vi duger över huvud taget. Något som påverkar vår inre trygghet och självtillit.
Rädsla och självmedkänsla
När vi känner oss rädda och otrygga i vårt inre behöver vi en varm famn att krypa upp i. Visst kan denna utgöras av annan människa men till syvende och sist landar otryggheten ändå i vårt eget knä. För att bygga upp en inre trygghet behöver vi därför lära oss att öppna famnen till oss själva. En famn som är stark, varm och tillåtande så att vi kan finna modet att ge oss ut på livets äventyr. Vi behöver lära oss att ge oss själva medkänsla.
