Djupt inne i de småländska skogarna började en gång svenskt glas framgångssaga. I århundraden har skickliga hantverkare här förvandlat sand, soda och kalk till gnistrande glas i ugnens hetta. Men att det ur dessa billiga råvaror skulle gå att skapa både skimrande glaspoesi och en expansiv exportindustri anade knappast de två krigsveteraner som sommaren 1742 grundade Kosta glasbruk.
Glas var en lyxvara. Stränga restriktioner omgav 1500- och 1600-talens glasbruk. Endast ett fåtal fick privilegier att starta, skråkänslan var stark och få svenska lärlingar släpptes nära glasugnens magi.Inom glaskonsten fanns pengar att tjäna. Vid sidan av de högre klassernas efterfrågan på pokaler och vinglas fanns stort behov av apoteksglas, flaskor och burkar, liksom fönsterglas. 1700-talets frihetstid satsade på den inhemska industrin.
Att just Småland blev glaskonstens starkaste fäste hade flera skäl. Här fanns gott om trä till de energislukande ugnarna, men också en brukstradition och billig arbetskraft. När landskapets små järnbruk konkurrerades ut av Norrlands storskaliga gruvdrift sadlade många bruk om till glasproduktion.
Den svenska glaskonsten, med sin kombination av fulländat hantverk och behagfull form, framstod internationellt som unik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar