Det svenska möbelskapandets främsta epok anses vara 1700-talet. Finsnickeriet hade då förvandlats till skön konst och tidens möbelmästare kom att bli viktiga förebilder för det tidiga 1900-talets möbelformgivare, inte minst för tjugotalsklassicister som Carl Bergsten och Carl Malmsten. De som hade råd lade ner stora summor på att inreda och försköna sina bostäder.
Under första hälften av 1700-talet var adelns och borgerskapets bostäder starkt präglade av nordtyskt, holländskt och engelskt möbelskick. Detta blev upptakten till en gyllene epok i den svenska möbelkonstens historia. Vid den här tiden begav sig blivande svenska mästare ut på gesällvandringar, ofta via Holland till Frankrike, och därifrån for flera vidare till England. De tog snabbt efter utländska möbelmästare och snart var svenskarna lika skickliga som de.
De flesta möbelmästarna i den svenska huvudstaden lydde under Stockholms snickarämbete (de enda hantverkare som inte tvingades vara medlemmar i något skrå var de utländska mästare som arbetade för hovet).
Medlemmarna kallades schatullmakare och var specialister på finare, ofta fanerade möbler med dekorativa inläggningar av trä eller metall. (Stolmakarna, som även tillverkade soffor och sängar, var organiserade i ett eget skrå.)
År 1846 upplöstes skråväsendet i Sverige och snickarämbetets stränga kvalitetskontroller upphörde. Möbelsnickarna fick nu möjlighet att fritt utöva sitt hantverk. Under 1800-talets andra hälft blev det allt vanligare med maskintillverkade partier och möblernas kvalitet sjönk högst påtagligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar