Du har säker upptäckt att det är många som går omkring med mobilen i högsta hugg, har den alltid till hands och använder den flitigt till allehanda saker. Man sms:ar, fotograferar, spelar spel, googlar ja kollar allt som är viktigt här och nu i tillvaron. Vi har blivit högst beroende av denna apparat och använder den i tid och otid. Vi har skapat ett förhållande till den sak, där vi knappt kan vara utan den någon längre tid, den måste vara närvarande för att vi skall känna oss trygga. Visst, den behövs, men i många situationer är den egentligen helt onödig, då vi istället skulle kunna kommunicera face to face mer med varandra i stället.
Min mobil finns tillhands i de flesta fall. Mina kära och nära kan komma i kontakt med mig ganska omgående. Jag kollar nyheter och mina mail flera gånger om dagen, spelar worldfeud med mina vänner och fotograferar då och då. Nu har jag också en app som räknar de steg jag gör under en dag, så då finns nyfikenhet hur många steg jag kommit upp i. Så jag är ganska flitig med att använda denna lilla apparat och har den nära mig oftast. Det känns inte som ett ok, men ibland undra jag hur det blev att beroendet så stort att den måste vara med alltid. Konstigt är att det bara ökar och att appar man har, får en att behöva mobilen ännu mer.
Två saker jag inte gör med mobilen är; jag skriver inte in anteckningar om vad som skall hända under mina veckor och jag har ännu inte anslutet mig till Facebook. Jag tror att mitt beroende hade ökat markant till mobilen och det skrämmer mig lite. Jag vet ej vad du har för förhållande till din telefon, men stanna upp och reflektera om det är så att du skulle kunna använda den mindre genom att vända dig utåt istället och möta dina medmänniskor ansikte mot ansikte.
